Klezmermusiker ser nya vidder

Han har dansat judiska danser i polska byar - på styltor. Och sågats ner med motorsåg. Cristoffer Svärds musikliv handlar mycket om utlevelse. Men den senaste resan går inåt: visor kryddade med klezmer och balkanbrass.

Cristoffer Svärd möter upp vid färjeläget Brännö Rödsten. Det är en vindstilla novemberdag. Fåren håller koll från klipporna mittemot, storskrakar lyser ockra i höstljuset. Hit flyttade han för ett år sedan.
Varför just till Brännö? 
- Jag är ju född på en ö, svarar han med gotländskt tonfall i behåll. 
- När man kliver iland här släpper stressen från stan. Fortsätter man ut på Galterö känns det ännu bättre. 
Vi köper lite fika och vandrar söderut. En och annan flakmoppe susar förbi, annars är det befriande tyst.

HAN TRIVS I SITT LILLA GÅRDSHUS på södra Brännö. Det gör Nisse också, hyresvärdens katt som inte stod ut med trafiken i stan, utan flyttade tillbaka till. Cristoffers musikaliska universum är inte lätt att ringa in. I många år har klezmer fungerat som tändgnista: musik med rötter i judisk tradition, starkt influerad av östeuropeisk folkmusik, ofta i mystiska taktarter. 
- Jag har alltid känt mig hemma i den musiken.
Alldeles nyligen fick han Katz stora stipendium - för sin förmåga att bygga vidare på judiskt musikaliskt kulturarv. Stipendiet går rakt in i det nya skivprojektet med balkanbrassbandet Erdogan, delar av kören Amanda och pianisten David Bäck. Men nu är huvudspåret egna visor, tankar om komsumtionskultur, övergivenhet, krympande hav och kärlek som bubblar över. 
- Skivan handlar om att sluta fred med sig själv, att all kärlek börjar med kapitulation.